Sitter och kollar på bilder på Polacken :) Fy fan vad jag saknar honom!

Ingen fattar nog hur mycket han betydde eller betyder för mig. Skulle kunna göra vad som helst för att kunna ha kvar honom att han bara var så jävla liten! Lite större och jag hade köpt honom. Eller att han hade varit inkörd.

Jag var den ända som gillade honom, alla tyckte han va ful och såg ut som en åsna, visst han var väll inte den snyggaste enligt idealen, men för mig är han en skönhet, hans charm gjorde att jag älskade honom.

Kommer aldrig glömma när han var ny och Lotta gav honom lugnande när han skulle skrittas igång för att enligt förra ägarna var han "Pigg" vilket han verkligen inte var, Jag gillade honom inte alls, Han såg lömsk och elak ut.

Tove red lite på honom och han blev lite gladare finare lixxom, men nej, han var lömsk de hade jag bestämt mig för!

Sen första gången jag red honom, ja han gick knappt framåt! Jag kommer ihåg att jag tyckte de var jätte pinsamt, skämtade om de, HAHAHA vad tråkig han är!

Men efter frågade Marianne om jag ville börja rida honom, jag va ganska less på att bara rida ridskole hästarna så va fan varför inte? Hon hjälpte mig lite, med att tänka "sunt" "vill man att hästen ska gå framåt ska man inte dra imunnen och banka med benen de ger dubbet budskap både fram och stanna samtidigt" det är något som alltid kommer ligga i bakhuvudet på mig. Vi kämpade oss framåt, tränade på hoppningen tror vi hoppade en 70-80 oxer på slutet? De var jag glad över i en vecka! Han gick i form! Vi tränade framdels vändningar och grejer och hlet plötsligt gjorde han dom! De är så mycket man vill berätta men då kommer de här inlägget bli jätte lång och osammanhängande.  Efter några månader förstod jag inte folk som sa att han såg sur ut och att han var dum, för i mina ögon var han min prins!

Jag visste hela tiden att jag bara red för att han skulle säljas, men jag blundade för de. Sen blev de på lördag kommer dom och tittar på Polacken! Jag samlade ihop mig för att klara de, kom dom? nä Sen blev de på måndag kommer dom, samma sak igen dom kom inte, så höll de på i ca 3 veckor, trodde de va bland dom 3 jobbigaste veckorna i mitt liv, men de var helt jävla fel. Kommer ihåg att när dom va och kollade på honom och jag red så sa jag, han är mycket duktigare än så här, de är jag som rider dåligt, han kan! Ville verkligen inte att jag skulle sabba för honom.

De var när dom bestämde att dom skulle ha honom, men ändrade hela tiden hämtnings datumet, kommer ihåg att jag pratade med Amanda på bussen från Norrtälje och hon sa, dom hämtar honom på torsdag, jag blev yr, snurrig men jag samlade ihop mig och gick av bussen då kom tårarna tror jag nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Men upp med sten väggen igen och försöka vara kall och inte visa hur jobbigt det var.

Kom dom på torsdagen? Nä de höll på så som när dom skulle komma och kolla på honom, det var så jäkla jobbigt och få nya datum varje gång när han skulle åka, jag klarade de inte, jag gick in i nån sorts ja inte vet jag, jag kunde inte åka upp till stallet. Efter nån vecka fick jag höra att han hade åkt, då mådde jag värre, Hur fan kunde jag bara skita i honom så där? Jag sa inte äns hej då! Fyfan! De är nått jag alltid kommer att ångra.

Varför var du så jävla liten? Det var du och jag, jag och du vi förstod varandra. När du stack när man ledde dig från hagen hur jävla arg jag var och samtidigt skrattade för du var så jävla charmig. Nu ser jag inte vad jag skriver, tårarna rinner för mycket. Jag säger bara jag älskar dig La Kim och så kommer jag aldrig kunna älska någon annan.